Karin skriver

Man kan inte vara säker på något. Man kan bara lita till sina mentala och sociala förmågor till att hitta bevis i den banala och triviala tillvaro vi lever i varje dag. Man kan bara försöka lita på att den där omtalade elden bakom glasögonen inte bara är spegelbilden av någon som just tände en cigg.

Det finns färger som passar bra ihop. Vissa människor har inget färgseende men kan de känna i kroppen när två färger verkligen går ihop? Det finns ord som passar med varandra. Vissa människor har ingen språkkänsla men kan de känna i kroppen hur de varma orden rinner längs huden, hur varenda kubikmillimeter av ens kropp njuter, andas, existerar?

Pathos går före logos.

Och så kom våren äntligen och jag undrar hur fan det gick till men sen tänker jag äh, skit samma. Huvudsaken är att jag känner hur solen tränger sig in genom jackan och värmer ryggen så att jag ler när jag strosar Götgatan ner mot Skanstull. Våren är överdrifternas tid, man är överdrivet kär och man är överdrivet glad och hipsterpojkarna ser överdrivet coola ut i sina mörka solglasögon. Våren driver ut snön, både den mentala och den som ligger på marken och man känner hur det forsar, i ådror och i åar. Man ler åt fabipasserande medmänniskor trots att man inte känner dem. Det måste betyda något. Man ler inte i onödan i Sverige.

Men ler gör man, för man kan inte låta bli. Man kan inte låta bli att känna sig lite rebellisk när man ställer in kängorna längst in i garderoben och snör på sig sina gamla trogna Converse All Stars. Liksom FUCK YOU vintern, FUCK YOU jävla pissnö, FUCK YOU iskalla tår och nariga händer och vinterblek hy. Det känns ovant och lätt, man blir tvungen att göra några piruetter på väg till tunnelbanan på morgonen, och när man vänder sig om går grannen sju meter bakom en och då blir det pinsamt och man hukar ned axlarna lite och rodnar. Men inombords ler man, för man kan ju fan inte låta bli, det känns dumt men WOOOOOAAAAAH det är ju vår!

Bara en sån grej att vakna till solljus i stället för ett kompakt mörker på morgonen. Bara en sån grej att vakna av att majsolens skira strålar sipprar in genom persiennerna och liksom säger hej, god morgon, välkommen till ännu en underbar dag, världen ligger framför dina tygskor! Bara en sån grej att höra ljudet av fåglar när man går ut ur dörren och hämtar DN.

Snön smälter ju som sagt och likt mina känslor strömmar vattnet längs gatorna. På gatorna går folk. En massa olika människor. De springer, strosar i grupp, lunkar kutryggade för sig själva. Stora men till synes ofarliga vattenansamlingar ligger stilla och glor på dig men de anfaller inte så länge du inte trampar på dem. Det tror du i alla fall men sen står du där, genomvåt, för en enormt känsloladdad långtradare körde just förbi dig, med en decimeters mellanrum och stänkte ner varje centimeter av dig. Det gick så jävla fort att du inte ens noterade regestreringsnumret men du fick dig en skymt av föraren. Ingen helhetsbild eller så, men du noterade en mörk lugg.

När känslorna inte kan ta form i form av tal får man låta de flöda genom fingrarna till krumelurer på papper. (De säger att man ska skriva till papperskorgen för att bli bra. Jag undrar om principen även gäller för känslor.) När man inte kan uttrycka sig själv får man låta andra göra det. När man inte kan öppna sin egen kork, hur mycket man än har blivit skakad, är det bästa knepet att damma av sina gamla skivor med de gamla banden med de gamla låtarna. Det ända som inte tycks bli gammalt är behovet av att lyssna på dem.

Mars. Som vanligt. Det är mars idag, det är jävligt mycket mars. Det är alltid mars. Eller november. Same shit. Det snöar, nej, det regnar, nej, det snöar. Det är vått och kallt och klibbigt, man fryser om fingrarna och svettas under armarna. Folk i avlägsna länder dör av att jorden skakar, folk i Sverige dör av nedfallande istappar, men det är sånt som händer och inget som direkt skakar världen. Snön rasar och raserar hus, stödet för Moderaterna rasar, handskakningsdebatten rasar. Tunnelbanan rasar inte, inte Lars Ohly heller, han är bara lite småbutter som vanligt. Den vita rasen tävlar om vem som kan åka skidor snabbast och det går i en rasande fart, trots att de har hela förmiddagen i SVT1 och eftermiddagen i SVT2 och kvällen i SVT24 och natten i Kunskapskanalen på sig.

Åren, de rasar förbi, men dagarna, de går långsamt. I en rasande fart. Min hjärna är lika tung som snön som faller från taken. Jag rusar till skolan, jag rusar till fika med vänner och till svettiga gympass och sen rusar jag hem igen. Det har kommit snö innanför jackan och tröjan och skinnet och jag ryser. Ett meddelande till SL:s resenärer: ersättningsbussen som skulle ersätta tunnelbanan har blivit ersatt av en ersättningshundspann som i sin tur har blivit ersatt av ersättningssparkstöttingar som finns att hämta i SL’s lager i Flemingsberg.

Jag vill ersätta mitt liv.

Som vanligt är ingenting sig likt. Förutom den återkommande, tomma känslan som alltid infinner sig när skivan är slut och spolas tillbaka. Förtio minuters verklighetsflykt kan få en att tro att en flykt skulle vara något som inte tar slut. Du gömmer dig, du lägger benen på ryggen och kutar som en skållad råtta, du blundar och stoppa fingrarna i öronen och skriker AAAAAAAAAH för att inte höra men förr eller senare springer verkligheten ikapp. När det sista ackordet har klingat ut följer ett obehagligt, skrapande ljud då CD-spelaren spolar tillbaka skivan till spår ett. Det ljudet jagar mig i sömnen.

För en gångs skull är allt som vanligt. Vad man en gör kommer inställda tåg, Lars Ohly, återspolande skivor och snö innanför tröjan att utgöra ungefär 73 procent av livet.

Nu är det jul igen, håhå ja. Det känns inte länge sedan som jag hörde den meningen yttras vid varje möte, likt en principfast fras i stil med ”hej” eller ”vi ses”. Ständigt påminner vi varandra om den stundande högtiden, trots att ingen kan ha missat den.

Jag avundas dem som, mitt under decemberhandelns massiva konsumtionshets, lyckats med konsten att glömma bort julen. Jag förstår dem som fått nog och vägrar Kalle och skinka och drar iväg söderut till någon avlägsen ö. Jag ser upp till dem som vägrar julen på hemmaplan; de som beställer en pizza och hyr en film på julafton. Som om det vore vilken trist hemmakväll som helst.

Men man kan ju också vända på saken. Man kan förvandla sig själv till en julfanatiker. Istället för att sucka och titta bort när kassören leende önskar en god jul kan man själv smila ännu bredare, ta i från tårna och käckt skrocka ”Jajamensan, det skall jag ha! Detsamma, din gamle filttoffla! Höhö!”. Samt eventuellt sjunga med i julmusiken som butiken pliktskyldigt spelar på repeat. If you can’t fight them, join them, liksom.

Man kan smäcka i sig tonvis med pepparkaksdeg, baka tiotusen lussekatter, dricka sig stupfull på glögg och kanske till och med bli kristen på köpet. Man kan utmana sina grannar på julpyntartävling som de gör i USA så att ens kvarter syns från månen, eller anlita en tomte att stå i hallen och bjuda besökare på knäck (OBS! Ränkas ej som hushållsnära tjänst, hälsar Maud Olofsson). God jul, GOD JÄVLA JUL FÖR FAN! Man kan skicka julkort till alla man känner väl, och till dem man inte känner så väl. När man ändå håller på kan man skicka julkort till ALLA, och anställa en privat frimärksslickare (vars tunga utmärkt platsar för skatteavdrag, bekräftar Maud).

Eller njae. Man skall välja sina strider, likväl som sina kapituleringar. Den sundaste inställningen till julen går nog bara ut på att hälla upp ett glas julmust och luta sig tillbaka. Fokusera på det trevliga och skit i lutfisken som ändå ingen gillar. Ha lite distans. Hitta en balans. Och ha en riktigt god jul. Med betoning på god.

Ord. Jag saknar ord. Jag saknar sommaren, jag saknar hösten och nu är det visst höst igen men det är inte samma höst. Bladen färgas gula men det är inte samma blad, bara samma färg. Jag ser människor men det är inte samma människor, bara samma ansikten. Jag saknar. Jag saknar dem som inte längre betyder ett skvatt för mig.

Jag stirrar ner i minessållet. Hoppar mellan olika scener, mellan olika tider, mellan olika personer. Det är som på film. Det är olika filmer i olika genrer och med olika skådespelare, alla spelar mig. Bättre eller sämre. Ingen är särskilt bra.

Det är samma grå tillvaro men nyansen är annorlunda. Alla toner klingar lite mer falskt och alla färger skär sig lite mer. Det blåser lite kallare och det regnar lite blötare. Dagarna flyter ihop, jag kan inte sova, jag sover när jag är vaken, jag är vaken när jag sover. Tillvaron är en enda lång tågresa och SJ drabbades av bokningsfel. Någon annan sitter på min plats. Jag får sitta i Bistron, malplacerad, smuttandes på en mugg med te. Blickar ut genom fönstret på världen som svischar förbi 180 kilometer i timmen.

Jag saknar känslan av att inte sakna något. Jag har alla sjukdomar i världen men jag kommer att dö av tristess. Tillvaron är en kaksmet och de tre huvudingredienserna är 1) pendeltåg 2) skolmat 3) skoskav 4) spotifyreklam. Ge mig socker!

Tillvaron är ett tuggummi som tappat smaken för länge sedan. Jag vill spotta ut det, men jag hittar ingen papperskorg. Får man spotta på marken?

Det finns människor som har som motto att leva varje dag som om den vore den sista, för en dag kommer den. Carpe diem, fånga dagen. Men måtton är som nyårslöften, enkla att formulera men svåra att leva efter.

Se dig omkring. Hur många av dina medresenärer på tunnelbanan har bestämt sig för att fånga just denna dag, tror du? Hur många av de trötta, heltidsarbetande småbarnsföräldrarna du trängs med i kassakön på Ica tänker Carpe Diem när de lastar upp mjölken på rullbandet? Knappt någon. Varför skulle de?

Uttrycket Carpe Diem är en försköning, en förnekelse och en förolämpning av livet. Varje dag är nämligen inte värd att gripas. Att vara fullkomligt närvarande under varje upplevd sekund är inte synonymt med att njuta av livet. När klockan ringer 06:00, när mörkret trycker lika mycket utanför fönstret som över bröstet vill jag inte leva i nuet. Blotta tanken är nedslående. Jag vill inte fånga de sega minutrarna då jag väntar på pendeltåget. Jag tänker hellre på något annat.

För det är förmågan att drömma sig bort, att fantisera, att förflytta sig från Sundbyberg i november till Paris i april som gör att vi står ut. Det är insikten om att det trots allt blir fredag som hindrar oss från att dra täcket över huvudet. Övertygelsen att våren faktiskt kommer tids nog och att solsken väntar efter regn får oss att sucka när tåget inte kommer, istället för att hoppa. Det är de goda minnena och förhoppningarna på framtiden som är värda att greppa. De skall vi spara och plocka fram när höstvinden viner som snålast och när veckarklockan ringer som ilsknast.

Att ha som motto att varje surmulen sekund skulle vara värd att ta fasta på är att påstå att det inte kommer bättre dagar. Och det är en ganska deprimerande tanke.

Ibland kommer jag på mig själv med att sitta och flina som ett fån på tunnelbanan. Jag är alldeles genomsur och glad; jag har råkat ut för ett ordregn. Meningarna har fallit på sin plats och trots att vi vet att det inte finns någon mening med nånting verkar världen självklar. Livet är grått och trist, jag är grå och trist, men ibland känner jag hur orden rinner ur fingrarna likt champange. Bokstäverna är pusselbitar som faller på sin plats. Och då gör det inget att jag är en människa av sju miljarder.

Vårt alfabet har bara tjugoåtta bokstäver och alla medborgare har lika stor rätt att använda dem. Alla bokstäver och ord har redan blivit skrivna, sagda och lästa otaliga gånger förr. Författare har skrivit romaner, poeter har skrivit dikter, politiker har hållt tal. De har haft all makt över dessa tjugoåtta bokstäver, de har gjort precis som de vill med dem, de har lindat orden runt pennan efter eget behag. Men ibland är det som om alfabetetet bara är vårt. Idag ligger språket i våra händer. Den sjugoåttonde dagen av en solig vårmånad för arton år sedan kunde vi inte stava. Nu klarar våra ord sexhudratusen miljarders nanometers motvind. Vi vet bäst och vi vet att vi vet bäst och vi vet att vi vet att vi vet bäst.

Har jag nämnt att himlen ibland kan vara grå? Har jag klagat över alltings montona mellantinghet, den tradiga tristessen som tenderar att tynga ned tillvaron? Har jag nånsin sagt att livet inte är bättre än vad man gör det till? Må så vara. Det finns dock ljusglimtar, det finns hyfsat starka lysrör och det finns norrsken. Vissa stjärnor skiftar inte. Jag uppskattar långa frukoststunder, jag estimerar musikaliska ljud och jag dyrkar ett gäng personer som sätter guldkant på min tillvaro. Konst som formas från ettor och nollor värderar jag högre än vad jag egentligen förstår.

Vad är min röda tråd i detta svamlande sammelsurium, vad är meningen med meningarna egentligen? Finns det någon poäng att poängtera på överhuvudtaget? Kära läsare, du har inte varit tillräckligt allert. Det finns ingen mening med något. Därför har FRA har mycket att tacka för.

Tystnad, tagning. Plats: Skoltoalett. Datum: maj, 2006. Flickan skalar av folieplasten kring en smörgås och tar en tugga. Tittar sig själv i spegeln. Undrar vem som stirrar tillbaks.

Tystnad, tagning. Plats: Svindyrt kafé, Gamla Stan. Datum: mars, 2007. Flickan sitter tillsammans med en kamrat, denna med stort, grönt hårburr. Flickan tar en klunk ur ett stort glas med coca-cola. Skrattar, får kallsup.

Tystnad, tagning. Plats: Flytflotte, badplats, skärgården. Datum: juli, 2007. Det är mörkt. Flickan står med två jämgamla pojkar på en flytbrygga ute i vattnet. De rusar snabbt från den ena sidan till den andra. Flotten välter, barnen hoppar i vattnet.

Tystnad, tagning. Plats: nån liten håla i Småland. Datum: oktober, 2007. Flickan går längs en väg i sällskap med en mörkhårig yngling. Yngligen säger något, flickan blir besvärad. Ynglingen kastar en glasflaska i marken så att den nästan går sönder.

Tystnad, tagning. Plats: Norrköpings centralstation. Datum: den andra augusti, 2008. Flickan sitter tillsammans med ett fyrtal andra flickor på ett par bänkar utanför Pressbyrån. En kort, tanig och väldigt söt flicka reser sig. Replik: Ööh, kan jag dumpa min skit här, jag måste gå och pissa.

Tystnad, tagning. Plats: Nån park vid en kyrkogård, Stockholm. Datum: september, 2008. Flickan sitter på en bänk tillsammans med en tanig pojke och äter billig, kladdig hämtmat. Pojken säger nåt så att flikan börjar skratta. Sås rinner längs mungipan, båda skrattar.

Tystnad, tagning. Plats: Hattliknande ställe att sitta i, Reimersholme. Datum: 18 juli, 2009. Flickan sitter med en lång, blond besökare från utlandet och konverserar. Plötsligt anländer en skock pensionärer och börjar äta tårta i den hattliknande bänkkreationen. Flickan och hennes besökare gör sig icke besvär.

Tystnad, tagning. Plats: Coffeehouse by George, Hamngatan. Datum: mars, 2008. Flickan, som nu har korpsvart hår, sitter och samtalar med en nyfunnen kamrat. De pratar så länge att flickan får ont i halsen.

Tystnad, tagning. Plats: OnOff, Kungsgatan. Datum: december, 2008. Flickan står tillsammans med en klasskamrat och tittar på olika förpackningar med hörlurar. Klasskamraten vänder och vrider på de inplastade dyrgriparna. Hon kan inte bestämma sig för vilken hon vill ha och frågar personalen. Flickan är kissnödig och tycker att kamraten är pinsam. Relationen utveckas och invecklas under kommande scener.

Tystnad, tagning. Plats: Varsomhelst. Datum: Vilketsomhelst. Tystnad, sa jag! Flickan lyssnar på musik.

Röster om filmen: ”Osamanhängande, sentimentalt, tidvis gripande. Mycket humoristiskt till och från. Fantastiskt soundtrack”. - FS, Dagens Nyheter.

”Jättebra!!! Ett MÅSTE! Fem råsa hjärtan.” - VeckoRevyn.

Om mig: Jag trodde längre att jag var osynlig. Tills dess att jag köpte mina första Marc Jacobsskor. Jag kände mig länge ensam. Så jag startade en blogg och visade upp mina skor. Nu har jag åttitusen unika besökare i sekunden som vill titta på mig och mina skor. Jag känner mig inte ensam längre.

Jag är bara 17 men jag har redan ett hektiskt liv. Jag har en egen manager. Folk ringer ofta till min manager. Viktigt folk. Inte viktigt folk som min mamma eller så, utan viktigt folk. Folk från Kanal 5 och Aftonbladet. De ringer och frågar frågor. Jag svarar på deras frågor, sen fotar de mig.

Jag bor i en egen lägenhet med min chivavva Snutte. Jag och Snutte gör allt tillsammans. Vi går på modevisningar ibland. Snutte är med på bild ibland. Snutte och jag har samma smak. I dag till exempel har jag en rosa tröja och Snutte har en rosa dräkt. Jag har ett hårspänne i håret, Snutte har ett i örat.

I morgon ska jag fika med mina vänner, tror jag. Jag vet inte säkert, min manager har koll på sånt. Det ska bli skönt i alla fall. Att vara ledig. Det är så mycket som händer runt i mitt liv. Jag går på så många fester hela tiden, jag kan inte hålla koll på allt. Jag är en upptagen tjej, det är därför jag  har en manager.

Ibland blir jag igenkänd på stan men det är bara kul. Det är mest unga tjejer som vill tacka för att jag är en så bra förebild. De har haft dålig självkänsla, men sen såg de mig och mina skor på min blogg. Så då köpte de också ett par skor och startade en blogg och visade upp sina skor på sin blogg. Och nu mår de mycket, mycket bättre. Då känns det verkligen som om jag har gjort nåt bra.

Aa, här är jag på väg till träningen. Jag älskar att träna. Jag har en personlig pt. Min pt heter Peter. Peter brukar stå bakom mig när jag cyklar. Det är jättebra. Han brukar stå väldigt nära så att jag blir peppad. Han brukar stå nära mig när jag cyklar, och lägger handen under min nacke, så att han känner att jag blir tillräckligt svettig, så att jag bränner tillräckligt med kalorier.

Jag tycker att man ska vara nöjd med sin kropp. I alla fall om man är snygg.

Aa, här är jag på fest, igen. Just det en läsare frågade mig varför jag putar med läpparna hela tiden men det är inget jag gör hela tiden eller så, alltså min mun ser liksom inte ut så hela tiden. Man gör det liksom på bilder, när nån fotar.

Jag har en pojkvän, han heter Roger, han är 27. Roger bor i en lägenhet vid Östermalmstorg. Jag tycker om Roger jättemycket. Vi kanske ska flytta ihop snart. Vi kanske ska skaffa barn, eller Roger vill det, i alla fall. Jag vet inte om jag skulle hinna för jag är ju som sagt en upptagen, målmedveten tjej men Roger säger att jag skulle klara av det jättebra. Jag skulle t ex kunna vara med på omslaget till tidningen Mama tillsammans med bäbisen. ”De fem bästa mammorna”-repotage och sånt. Och så skulle bäbisen kunna följa med i allt jag gör, som Snutte gör. De skulle kunna dela bärväska.

Jag har modellerat massor också men det är liksom inget jag vill satsa på. Folk säger att jag har talang och så, ja, okej då men alltså jag är liksom mer målmedveten än så. Jag har liksom andra drömmar. Jag vill göra flera saker, som jag gör, eftersom jag är en väldigt upptagen person. Jag designar t ex parfymer nu, som kommer komma snart. Den heter Wild rose love woman night passion by Blondinkarin. Jag ska sen till exempel plugga juridik eller politik på universietet. Det är mitt mål för jag är målmedveten och så.

Ja, som ni ser är jag knappast osynlig längre. Förutom när jag tittar mig själv i spegeln ibland utan smink.

Himlen hänger grå och tung över Stockholm idag. Endast små, försynta solstrålar vågar diskret leta sig igenom det kompakta molntäcket. Färgen grå tynger över bröstet. Fyller huvudet. Bromsar tankarna.

Men Stockholm rullar på, rullar på, rullar på. Anstränger sig för att hålla tempot i det snurrande ekorrhjulet trots huvudvärk och ryggsmärtor. Motordrivna fordon hostar, frustar och nyser, människor tutar, lägger i en högre växel och kör om.

Man befinner sig i det genanta läget mellan att småspringa och att gå så fort man kan. Man vill inte stanna upp, man vill inte känna efter, man vill inte inse att de skira, nästintill obefintliga solstrålarna inte längre har förmågan att värma ens knottriga skinn. Man låter de mörka solglasögonen sitta kvar på den förr solbrända, nu mer rinnande näsan. Kanske har man bara glömt att ta av sig dem. Kanske vill man bara inte se hur septembervinden ruskar om i trädkronorna, vars blad snart, snart, snart kommer färgas gula, orange, röda. Bruna, gråa. Och vissna. Falla till marken. Blandas med höstregnet och bli till en sörja som tränger igenom gympadojorna. Täckas av snö. Och så är vi där igen. Vi börjar om.

Men Stockholm märker inte, ser inte, känner inte. Stockholm är för upptagen med att riva ner, bygga nytt, skita ner, städa upp. Somna, vakna. Hur kan det vara en ny dag i morgon när gårdagen aldrig tog slut?

Att det regnar är oftast ett bra skäl till att undvika något. Ett skäl att undvika att kliva upp ur sängen, slippa gå utanför dörren.

Men i vissa fall bidrar regnet till att påskynda processer, ty det passar sig alldeles utmärkt att ta tag i livets avstannande processer och baklåsta relationer över en kopp rykande hett te, på ett litet kafé, när regnet stillsamt faller på andra sidan glasrutan. Beslut fattas lättare då. Små, små droppar bildar en vemodig kör som fyller ut de tysta partierna, de små mellanrummen som annars måste rymmas upp av suckanden och nervösa harklingar. Nu kan man istället förstrött röra runt med skeden i sitt ljumma te och helt utan vidare orsak betrakta naturens oskyldiga men ack så effektiva sätt att styra mänsklighetens humör.

Regnet för vilsna människor närmare varandra.

Men man kommer aldrig fram till något. Inte egentligen. Fast ibland kan det räcka med att man är överrens om att inte vara överrens. Man kan ha skilda mål, trots att man befinner sig på samma väg. Förr eller senare dyker en korsning upp. Eller en rondell. Då kan man börja må illa. Det spelar ingen roll, man måste välja riktning i alla fall.

Så länge ingen kör i diket brukar det gå bra.

Men innan man bekymrar sig över sådant kan man träffas, en sista gång, på ett kafé där doften av gammal kaffesump sitter väl ingrodd i sofforna, där teet är rykande hett så att man tillsammans kan låta det svalna, allt medan stans kontraster suddas ut och strömmar ner i de kommunla brunnarna. Tillsammans med det man hade. Tillsammans med dåtiden som inte är nutid och som aldrig kommer bli framtid. Tillsammans kan man skiljas åt.

Men det är okej. Så länge inte kassörskan slutar le mot alla sina kunder.

Så länge inte servetrisen slutar torka de skrangliga gamla borden.

Så länge inte en kopp Earl Grey slutar kosta 19 kronor.

Det är ingen fara. Det funkar. Det regnar fortfarande, och dropparna för förvisso inte med sig någon himelsk lösning på livet men vi lever ändå.

Så länge Down by the river av Neil Young spelas i kaféets skruttiga högtalare.

Så länge strängarna och tesmaken håller, håller måttet.

Så länge rockstjärnor tar livet av sig kan vi fortsätta leva.

Det fina med kaféer är att ens problem får vara anonyma. Ens relation har ingen titel. Ens sorger behöver inte förklaras. Man har inget namn. Man behöver inte förklara sig. Man får lyssna på Wish you were here utan ett ursäktande leende. Man får tyst sjunga med i Love will tear us apart. Man får titta åt ett annat håll.

Det är okej. Det är det alltid. Så länge regnet faller utanför.

Och det gör det.