Höstobservation - Observation: höst
Himlen hänger grå och tung över Stockholm idag. Endast små, försynta solstrålar vågar diskret leta sig igenom det kompakta molntäcket. Färgen grå tynger över bröstet. Fyller huvudet. Bromsar tankarna.
Men Stockholm rullar på, rullar på, rullar på. Anstränger sig för att hålla tempot i det snurrande ekorrhjulet trots huvudvärk och ryggsmärtor. Motordrivna fordon hostar, frustar och nyser, människor tutar, lägger i en högre växel och kör om.
Man befinner sig i det genanta läget mellan att småspringa och att gå så fort man kan. Man vill inte stanna upp, man vill inte känna efter, man vill inte inse att de skira, nästintill obefintliga solstrålarna inte längre har förmågan att värma ens knottriga skinn. Man låter de mörka solglasögonen sitta kvar på den förr solbrända, nu mer rinnande näsan. Kanske har man bara glömt att ta av sig dem. Kanske vill man bara inte se hur septembervinden ruskar om i trädkronorna, vars blad snart, snart, snart kommer färgas gula, orange, röda. Bruna, gråa. Och vissna. Falla till marken. Blandas med höstregnet och bli till en sörja som tränger igenom gympadojorna. Täckas av snö. Och så är vi där igen. Vi börjar om.
Men Stockholm märker inte, ser inte, känner inte. Stockholm är för upptagen med att riva ner, bygga nytt, skita ner, städa upp. Somna, vakna. Hur kan det vara en ny dag i morgon när gårdagen aldrig tog slut?
Typ det finaste du har skrivit av alla texter här, tror jag.
