Karin skriver

Det finns människor som har som motto att leva varje dag som om den vore den sista, för en dag kommer den. Carpe diem, fånga dagen. Men måtton är som nyårslöften, enkla att formulera men svåra att leva efter.

Se dig omkring. Hur många av dina medresenärer på tunnelbanan har bestämt sig för att fånga just denna dag, tror du? Hur många av de trötta, heltidsarbetande småbarnsföräldrarna du trängs med i kassakön på Ica tänker Carpe Diem när de lastar upp mjölken på rullbandet? Knappt någon. Varför skulle de?

Uttrycket Carpe Diem är en försköning, en förnekelse och en förolämpning av livet. Varje dag är nämligen inte värd att gripas. Att vara fullkomligt närvarande under varje upplevd sekund är inte synonymt med att njuta av livet. När klockan ringer 06:00, när mörkret trycker lika mycket utanför fönstret som över bröstet vill jag inte leva i nuet. Blotta tanken är nedslående. Jag vill inte fånga de sega minutrarna då jag väntar på pendeltåget. Jag tänker hellre på något annat.

För det är förmågan att drömma sig bort, att fantisera, att förflytta sig från Sundbyberg i november till Paris i april som gör att vi står ut. Det är insikten om att det trots allt blir fredag som hindrar oss från att dra täcket över huvudet. Övertygelsen att våren faktiskt kommer tids nog och att solsken väntar efter regn får oss att sucka när tåget inte kommer, istället för att hoppa. Det är de goda minnena och förhoppningarna på framtiden som är värda att greppa. De skall vi spara och plocka fram när höstvinden viner som snålast och när veckarklockan ringer som ilsknast.

Att ha som motto att varje surmulen sekund skulle vara värd att ta fasta på är att påstå att det inte kommer bättre dagar. Och det är en ganska deprimerande tanke.