Karin skriver

Att det regnar är oftast ett bra skäl till att undvika något. Ett skäl att undvika att kliva upp ur sängen, slippa gå utanför dörren.

Men i vissa fall bidrar regnet till att påskynda processer, ty det passar sig alldeles utmärkt att ta tag i livets avstannande processer och baklåsta relationer över en kopp rykande hett te, på ett litet kafé, när regnet stillsamt faller på andra sidan glasrutan. Beslut fattas lättare då. Små, små droppar bildar en vemodig kör som fyller ut de tysta partierna, de små mellanrummen som annars måste rymmas upp av suckanden och nervösa harklingar. Nu kan man istället förstrött röra runt med skeden i sitt ljumma te och helt utan vidare orsak betrakta naturens oskyldiga men ack så effektiva sätt att styra mänsklighetens humör.

Regnet för vilsna människor närmare varandra.

Men man kommer aldrig fram till något. Inte egentligen. Fast ibland kan det räcka med att man är överrens om att inte vara överrens. Man kan ha skilda mål, trots att man befinner sig på samma väg. Förr eller senare dyker en korsning upp. Eller en rondell. Då kan man börja må illa. Det spelar ingen roll, man måste välja riktning i alla fall.

Så länge ingen kör i diket brukar det gå bra.

Men innan man bekymrar sig över sådant kan man träffas, en sista gång, på ett kafé där doften av gammal kaffesump sitter väl ingrodd i sofforna, där teet är rykande hett så att man tillsammans kan låta det svalna, allt medan stans kontraster suddas ut och strömmar ner i de kommunla brunnarna. Tillsammans med det man hade. Tillsammans med dåtiden som inte är nutid och som aldrig kommer bli framtid. Tillsammans kan man skiljas åt.

Men det är okej. Så länge inte kassörskan slutar le mot alla sina kunder.

Så länge inte servetrisen slutar torka de skrangliga gamla borden.

Så länge inte en kopp Earl Grey slutar kosta 19 kronor.

Det är ingen fara. Det funkar. Det regnar fortfarande, och dropparna för förvisso inte med sig någon himelsk lösning på livet men vi lever ändå.

Så länge Down by the river av Neil Young spelas i kaféets skruttiga högtalare.

Så länge strängarna och tesmaken håller, håller måttet.

Så länge rockstjärnor tar livet av sig kan vi fortsätta leva.

Det fina med kaféer är att ens problem får vara anonyma. Ens relation har ingen titel. Ens sorger behöver inte förklaras. Man har inget namn. Man behöver inte förklara sig. Man får lyssna på Wish you were here utan ett ursäktande leende. Man får tyst sjunga med i Love will tear us apart. Man får titta åt ett annat håll.

Det är okej. Det är det alltid. Så länge regnet faller utanför.

Och det gör det.

Vid arton års ålder har jag insett att jag gör precis samma saker som jag gjorde när jag var sexton. Och fjorton. Jag sitter på mitt rum, på min säng. Jag kan inte somna. Jag lyssnar på Elliott Smith. Jag är ensam sånär som på en död mans och en ovässad blyertspennas viskande stämmor.

Vid arton års ålder inser jag att jag aldrig kommer somna. Han sjunger samma melodier för det är det enda han kan göra. Min penna fortsätter att skriva samma tradiga gamla rader för det är det enda den kan göra. Jag lutar huvudet bakåt och suckar. För det är det enda jag kan göra.

Vilket skämt. Vilket jävla skämt.