Karin skriver

De sitter bara bredvid varandra.

Det ettriga ljuset från hennes ögon lyser i mitt rum. Bländar mig. Jag kan inte sova. Hennes råttfärgade hår snärjer sig kring min hals, jag försöker säga något men det ända jag får fram är en hostning. Det gör inget, hon lyssnar ändå inte.

Vi pratade bara.

Jag kan verkligen inte sova. Endast med hjälp av hennes blick bränner hon mig med cigaretter. Röken fyller mina lungor med ångest. Hon sitter gränsle över mig, håller fast mig, med hennes hand i ett stadigt grepp kring min hals. Tyngden trycker likt ångest i mitt bröst.

Varför bryr du dig? Släpp det.

Medvetet eller omdevetet - plötsligt slår hon mig. Hon har hittat min svaga punkt. Jag drar förgäves efter andan, försöker ta tag i något att hålla fast mig i så att jag inte trillar. Jag får tag i något och jag tror att jag är räddad, men det visar sig bara vara en tunn fiskelina. Den går av. Jag faller. Men inte i sömn.

Du överreagerar.

Hennes skratt. Hennes skratt när hon inser att jag är besegrad skär likt en vass knivegg i öronen. Hon skrockar så att saliven stänker, träffar mig i ögonen så att jag får svårt att se. Det sista jag minns är bilden av henne över mig, svingandes med spikklubban högt över huvudet. Sedan blir allt svart.

Jag kanske blundar, men jag sover inte. Jag ser.

Jag plockar blommor. Sedan kommer jag på att peronen jag helst av allt vill ge dem till antagligen inte vill ha dem. Jag slänger blommorna i marken och stampar på dem.

Det är inte deras fel, det är ditt. Men dig kan jag ju inte stampa på.

McDonald's drive in, fredag, 17:38. Hon beställer två plusmenyer med dryck. Cola Light. En till henne själv och en till... Mannen, så klart. En till mannen, i hennes drömmar. Problemet är bara att han endast existerar just där. Men det vet inte tjejen i kassan.

Hon vill att tjejen i kassan ska tro att hon inte alls är en patatisk figur som käkar hamburgare hemma, själv, framför På spåret en fredagkväll. Tjejen i kassan ser en sliten tant i en sliten Volvo och JA hon är överviktig och JA hon tjänar kasst och JA hon har köpt den där slimdräkten från TV Shop och känt sig dum när hon inte fick den över vaderna ens än gång, men hon är älskad. Och hon älskar. Fast bara i sina drömmar. Och hon är livrädd för att bli avslöjad.

Hon vill att tjejen i kassan ska tro att det finns en som sitter hemma och väntar. Kanske har han redan korkat upp en flaska rödvin som blivit över från den senaste festen. Rödvin och hamburgare, kan du tänka va, men vad gör man en fredag efter jobbet? Det är ju så skönt att slippa laga mat! Och så hade de skrattat åt det lustiga i att äta pommes med rödvin till, de hade skrattat så att majonäsen rann längs mungiporna. Då hade de skrattat ännu mer.

Men nu finns det ingen kär karl som väntar hemma i stugan, vad hennes ögon och det ursäktande leendet än försöker säga. Det finns bara två plusmenyer i en flottig påse, och de slinker ner tillsammans med både ett och två glas vin. Och kanske tre och fyra. Men det gör ingenting, det är inte ett tjusigt årgångsvin från den senaste bjudningen, det är en billig bag-in-boxvariant. Och visst rinner majonäsen, precis som tårarna. Och hon somnar framför teven igen, precis som alla andra kvällar.

Helst av allt hade hon velat kliva ut ur bilen, ställt sig mitt på parkeringen och likt en starkt religöst troende hållt upp händerna mot den gråmulna skyn och skrikit. Vrålat, tagit i ända från tårna. Gråtit och gastat så att de förbipasserande mödrarna förskräckt tagit tag i sina Ronald McDonald-barn, och barnen hade förstått att tanten var en sån där, en dum som man ska akta sig för.

Men man kan inte klandra mödrarna. De försöker bara skydda sina barn. Mot alla livets misärer, mot krossade hjärtan och svikna löften. Mot allt som gör att man tillslut sitter i en trött Volvo och beställer två menyer till sig själv, mot allt som gör att man blir en av dem. En av det ensamma folket.

Fyra veckor är inte en månad men nästan. Fyra lördagar. Fyra fredagskvällar. Fyra måndagsspöken och fyra grå onsdagseftermiddagar som lämpligtvis fylls med en kopp te och en bok eller en dålig film eller en gammal vän man mötte på tåget. Han kan heta Kalle, Markus eller Sebastian och han har förändrats en hel del sen sist. Han har klippt håret och gått ner några kilo. Han har det bra, säger han. Jag säger också att jag har det bra. Det är så man säger, om någon frågar.

På fyra veckor har fyra deltagare ur Let's Dance på fyran röstats ut. Kanske är det Blondinbella eller hon vädertjejen eller han den fete i femmans nya humorprogram som är som Parlamentet, fast sämre.

Fyra veckor är ett trettondels år. Om vi säger att man lever i åttiofem år är fyra veckor inte mycket av den totala livtiden men om man lever för varje sekund är det väldigt mycket. Om man lever varje sekund för någon som är borta kan det känna väldigt tungt och fyra veckor kan kännas längre än på den tiden då hon vädertjejens mellanprat med Peter Magnusson gick mer i dur än i moll.

På fyra veckor kan en person förlora fattningen totalt och gå från kanske ilska till sorg eller från glädje till förtvivlan. Och på fyra veckor kan det vända igen.

Fyra veckor blir som bekant lätt till fyra månader som blir till fyra år och det kan kännas extremt tröstande att tiden går frammåt även om man själv inte gör det. Sammtidigt kan det skrämma vettet ur en och om man inte passar sig sitter man där med sin unkna kaffekopp och sitt korsord i sin lägenhet i Karlhäll eller Bredäng och känner hur hårfästet kryper norrut. De har slutat fråga om leg på Systemet för länge, länge sen och snart börjar folk resa sig upp på bussen när man kommer med sin ICA-kasse och kanske en skruttig gammal hund.

Jorden är miljarders miljarder år gammal och fyra veckor i dess historia är egentligen inte mindre än ett människoliv precis som en liter vatten inte är mycket mer än en droppe i Oceanen. Fyra veckor kan gå fort och fyra veckor kan gå långsamt och jag står fortfarande här och trampar vatten och ser hur ringarna på vattnet från stenen du kastade blir mindre och mindre.