Socker och saker jag saknar
Ord. Jag saknar ord. Jag saknar sommaren, jag saknar hösten och nu är det visst höst igen men det är inte samma höst. Bladen färgas gula men det är inte samma blad, bara samma färg. Jag ser människor men det är inte samma människor, bara samma ansikten. Jag saknar. Jag saknar dem som inte längre betyder ett skvatt för mig.
Jag stirrar ner i minessållet. Hoppar mellan olika scener, mellan olika tider, mellan olika personer. Det är som på film. Det är olika filmer i olika genrer och med olika skådespelare, alla spelar mig. Bättre eller sämre. Ingen är särskilt bra.
Det är samma grå tillvaro men nyansen är annorlunda. Alla toner klingar lite mer falskt och alla färger skär sig lite mer. Det blåser lite kallare och det regnar lite blötare. Dagarna flyter ihop, jag kan inte sova, jag sover när jag är vaken, jag är vaken när jag sover. Tillvaron är en enda lång tågresa och SJ drabbades av bokningsfel. Någon annan sitter på min plats. Jag får sitta i Bistron, malplacerad, smuttandes på en mugg med te. Blickar ut genom fönstret på världen som svischar förbi 180 kilometer i timmen.
Jag saknar känslan av att inte sakna något. Jag har alla sjukdomar i världen men jag kommer att dö av tristess. Tillvaron är en kaksmet och de tre huvudingredienserna är 1) pendeltåg 2) skolmat 3) skoskav 4) spotifyreklam. Ge mig socker!
Tillvaron är ett tuggummi som tappat smaken för länge sedan. Jag vill spotta ut det, men jag hittar ingen papperskorg. Får man spotta på marken?
Nej, jag håller inte med. Ord är just och precis vad du inte saknar.
Askalas text min sköna.
