Karin skriver

I min ficka ligger en tom tablettask. Den gör mig deprimerad. Asken var nämligen full tills alldeles nyss. Nu är den tom. Den är alltså inte mycket att ha längre. Detta till synes så oskyldiga lilla ting av miljömärkt papper har förlorat sin naturliga funktion och uttänkta betydelse, att en tablettask får betitla sig just så beror ju på att det ligger tabletter i den. Men när tabletterna är borta, när de har blivit offer för en sjunkande blodsockernivå eller en omgivnings alltför giriga öppna handflator - vad händer då? En tom tablettask är så mycket mindre än en tom tablettask. Som en död människa, en kropp utan liv. Ett vagt minne. Helt meningslöst. Nästan lite skrämmande.

Asken tynger i min byxficka. Jag fingrar på den. Öppnar den försiktigt. Stänger den. Jag försöker låta bli att tänka på den, tar upp handen ur fickan och placerar på knäet. Försöker andas djupt. Efter en stund märker jag att jag omedvetet kramar handen så hårt att knogarna vitnar.

Sekundvisarna på klockan tickar. En klen men ändå befintlig strimma av hopp tänds tvärt i mitt huvud. Tänk om det är jag, och inte tablettasken, som är tom? Tänk om jag skulle undersöka saken en gång till. För säkerhets skull.

Mina fingrar kontrollerar än en gång att det inte finns några tabletter kvar. Jag visste ju det. Trots det ville jag känna efter, för att säkra min säkerhet och för att släcka den sista strimma av smygupphetsad exaltation i huvudet, som faktiskt kan brännas lite. Allt jag kan göra nu är att förtvivlat och ilsket smeka insidan på asken med fingertopparna, men det hjälper föga.

Jag känner mig nedslagen. Det var ju faktiskt jag som åt den sista tabletten så jag om någon borde ha vetat att det inte skulle finnas några kvar. Ändå valde jag att lura mig själv att jag kunde lura mig själv. Hoppet är kanske det sista som lämnar människan, men om människan lämnar hoppet innan dess, vad händer då? 

What's gone is gone.

Jag skulle ju enkelt kunna köpa en ny tablettask. Kanske prova en ny smak, se om en annan sort kan tillfredsställa mig lika bra som de gamla vanliga tabletterna av den välkända lila sorten. Jag tror att de gula tabletterna möjligen skulle kunna vara något för mig. Eller kanske de nya, moderna med exotiska namn. Sverige har en liberal marknadsekonomi, här kan vi välja och vraka bäst vi vill.

Jag bestämmer mig för att prova den nya, rosa smaken. I morgon ska jag slinka in på Pressbyrån. Kanske har de till och med extrapris, ta två, betala för tre. Bara tanken är hänförande.

Eller. Det kanske inte är någon idé att slösa bort mina surt fördärvade slantar på något som jag endast med tveksamhet kommer att uppskatta. Jag vill ju egentligen bara ha något att tugga på. Det fungerar ju faktiskt nästan lika bra med lågprisvarianterna man köper från Selectaautomaterna på pendeltågsstationen när man är på väg hem, trött efter en hel arbetsdag. Det går snabbt och enkelt och om man har tur behöver man inte ens lägga i pengar, det räcker med att slå och sparka lite på automaten så trillar asken ned. Fast då kan ju folk titta snett på en förstås, men det får man ta. Eller så får man helt enkelt snylta av en frikostig vän.

För man vill ju inte gå runt med ett konstant sötsug i resten av sitt liv.