Vårflod
Snön smälter ju som sagt och likt mina känslor strömmar vattnet längs gatorna. På gatorna går folk. En massa olika människor. De springer, strosar i grupp, lunkar kutryggade för sig själva. Stora men till synes ofarliga vattenansamlingar ligger stilla och glor på dig men de anfaller inte så länge du inte trampar på dem. Det tror du i alla fall men sen står du där, genomvåt, för en enormt känsloladdad långtradare körde just förbi dig, med en decimeters mellanrum och stänkte ner varje centimeter av dig. Det gick så jävla fort att du inte ens noterade regestreringsnumret men du fick dig en skymt av föraren. Ingen helhetsbild eller så, men du noterade en mörk lugg.
När känslorna inte kan ta form i form av tal får man låta de flöda genom fingrarna till krumelurer på papper. (De säger att man ska skriva till papperskorgen för att bli bra. Jag undrar om principen även gäller för känslor.) När man inte kan uttrycka sig själv får man låta andra göra det. När man inte kan öppna sin egen kork, hur mycket man än har blivit skakad, är det bästa knepet att damma av sina gamla skivor med de gamla banden med de gamla låtarna. Det ända som inte tycks bli gammalt är behovet av att lyssna på dem.
