Karin skriver

De sitter bara bredvid varandra.

Det ettriga ljuset från hennes ögon lyser i mitt rum. Bländar mig. Jag kan inte sova. Hennes råttfärgade hår snärjer sig kring min hals, jag försöker säga något men det ända jag får fram är en hostning. Det gör inget, hon lyssnar ändå inte.

Vi pratade bara.

Jag kan verkligen inte sova. Endast med hjälp av hennes blick bränner hon mig med cigaretter. Röken fyller mina lungor med ångest. Hon sitter gränsle över mig, håller fast mig, med hennes hand i ett stadigt grepp kring min hals. Tyngden trycker likt ångest i mitt bröst.

Varför bryr du dig? Släpp det.

Medvetet eller omdevetet - plötsligt slår hon mig. Hon har hittat min svaga punkt. Jag drar förgäves efter andan, försöker ta tag i något att hålla fast mig i så att jag inte trillar. Jag får tag i något och jag tror att jag är räddad, men det visar sig bara vara en tunn fiskelina. Den går av. Jag faller. Men inte i sömn.

Du överreagerar.

Hennes skratt. Hennes skratt när hon inser att jag är besegrad skär likt en vass knivegg i öronen. Hon skrockar så att saliven stänker, träffar mig i ögonen så att jag får svårt att se. Det sista jag minns är bilden av henne över mig, svingandes med spikklubban högt över huvudet. Sedan blir allt svart.

Jag kanske blundar, men jag sover inte. Jag ser.