Karin skriver

Om mig: Jag trodde längre att jag var osynlig. Tills dess att jag köpte mina första Marc Jacobsskor. Jag kände mig länge ensam. Så jag startade en blogg och visade upp mina skor. Nu har jag åttitusen unika besökare i sekunden som vill titta på mig och mina skor. Jag känner mig inte ensam längre.

Jag är bara 17 men jag har redan ett hektiskt liv. Jag har en egen manager. Folk ringer ofta till min manager. Viktigt folk. Inte viktigt folk som min mamma eller så, utan viktigt folk. Folk från Kanal 5 och Aftonbladet. De ringer och frågar frågor. Jag svarar på deras frågor, sen fotar de mig.

Jag bor i en egen lägenhet med min chivavva Snutte. Jag och Snutte gör allt tillsammans. Vi går på modevisningar ibland. Snutte är med på bild ibland. Snutte och jag har samma smak. I dag till exempel har jag en rosa tröja och Snutte har en rosa dräkt. Jag har ett hårspänne i håret, Snutte har ett i örat.

I morgon ska jag fika med mina vänner, tror jag. Jag vet inte säkert, min manager har koll på sånt. Det ska bli skönt i alla fall. Att vara ledig. Det är så mycket som händer runt i mitt liv. Jag går på så många fester hela tiden, jag kan inte hålla koll på allt. Jag är en upptagen tjej, det är därför jag  har en manager.

Ibland blir jag igenkänd på stan men det är bara kul. Det är mest unga tjejer som vill tacka för att jag är en så bra förebild. De har haft dålig självkänsla, men sen såg de mig och mina skor på min blogg. Så då köpte de också ett par skor och startade en blogg och visade upp sina skor på sin blogg. Och nu mår de mycket, mycket bättre. Då känns det verkligen som om jag har gjort nåt bra.

Aa, här är jag på väg till träningen. Jag älskar att träna. Jag har en personlig pt. Min pt heter Peter. Peter brukar stå bakom mig när jag cyklar. Det är jättebra. Han brukar stå väldigt nära så att jag blir peppad. Han brukar stå nära mig när jag cyklar, och lägger handen under min nacke, så att han känner att jag blir tillräckligt svettig, så att jag bränner tillräckligt med kalorier.

Jag tycker att man ska vara nöjd med sin kropp. I alla fall om man är snygg.

Aa, här är jag på fest, igen. Just det en läsare frågade mig varför jag putar med läpparna hela tiden men det är inget jag gör hela tiden eller så, alltså min mun ser liksom inte ut så hela tiden. Man gör det liksom på bilder, när nån fotar.

Jag har en pojkvän, han heter Roger, han är 27. Roger bor i en lägenhet vid Östermalmstorg. Jag tycker om Roger jättemycket. Vi kanske ska flytta ihop snart. Vi kanske ska skaffa barn, eller Roger vill det, i alla fall. Jag vet inte om jag skulle hinna för jag är ju som sagt en upptagen, målmedveten tjej men Roger säger att jag skulle klara av det jättebra. Jag skulle t ex kunna vara med på omslaget till tidningen Mama tillsammans med bäbisen. ”De fem bästa mammorna”-repotage och sånt. Och så skulle bäbisen kunna följa med i allt jag gör, som Snutte gör. De skulle kunna dela bärväska.

Jag har modellerat massor också men det är liksom inget jag vill satsa på. Folk säger att jag har talang och så, ja, okej då men alltså jag är liksom mer målmedveten än så. Jag har liksom andra drömmar. Jag vill göra flera saker, som jag gör, eftersom jag är en väldigt upptagen person. Jag designar t ex parfymer nu, som kommer komma snart. Den heter Wild rose love woman night passion by Blondinkarin. Jag ska sen till exempel plugga juridik eller politik på universietet. Det är mitt mål för jag är målmedveten och så.

Ja, som ni ser är jag knappast osynlig längre. Förutom när jag tittar mig själv i spegeln ibland utan smink.

Himlen hänger grå och tung över Stockholm idag. Endast små, försynta solstrålar vågar diskret leta sig igenom det kompakta molntäcket. Färgen grå tynger över bröstet. Fyller huvudet. Bromsar tankarna.

Men Stockholm rullar på, rullar på, rullar på. Anstränger sig för att hålla tempot i det snurrande ekorrhjulet trots huvudvärk och ryggsmärtor. Motordrivna fordon hostar, frustar och nyser, människor tutar, lägger i en högre växel och kör om.

Man befinner sig i det genanta läget mellan att småspringa och att gå så fort man kan. Man vill inte stanna upp, man vill inte känna efter, man vill inte inse att de skira, nästintill obefintliga solstrålarna inte längre har förmågan att värma ens knottriga skinn. Man låter de mörka solglasögonen sitta kvar på den förr solbrända, nu mer rinnande näsan. Kanske har man bara glömt att ta av sig dem. Kanske vill man bara inte se hur septembervinden ruskar om i trädkronorna, vars blad snart, snart, snart kommer färgas gula, orange, röda. Bruna, gråa. Och vissna. Falla till marken. Blandas med höstregnet och bli till en sörja som tränger igenom gympadojorna. Täckas av snö. Och så är vi där igen. Vi börjar om.

Men Stockholm märker inte, ser inte, känner inte. Stockholm är för upptagen med att riva ner, bygga nytt, skita ner, städa upp. Somna, vakna. Hur kan det vara en ny dag i morgon när gårdagen aldrig tog slut?