Till överdrift
Och så kom våren äntligen och jag undrar hur fan det gick till men sen tänker jag äh, skit samma. Huvudsaken är att jag känner hur solen tränger sig in genom jackan och värmer ryggen så att jag ler när jag strosar Götgatan ner mot Skanstull. Våren är överdrifternas tid, man är överdrivet kär och man är överdrivet glad och hipsterpojkarna ser överdrivet coola ut i sina mörka solglasögon. Våren driver ut snön, både den mentala och den som ligger på marken och man känner hur det forsar, i ådror och i åar. Man ler åt fabipasserande medmänniskor trots att man inte känner dem. Det måste betyda något. Man ler inte i onödan i Sverige.
Men ler gör man, för man kan inte låta bli. Man kan inte låta bli att känna sig lite rebellisk när man ställer in kängorna längst in i garderoben och snör på sig sina gamla trogna Converse All Stars. Liksom FUCK YOU vintern, FUCK YOU jävla pissnö, FUCK YOU iskalla tår och nariga händer och vinterblek hy. Det känns ovant och lätt, man blir tvungen att göra några piruetter på väg till tunnelbanan på morgonen, och när man vänder sig om går grannen sju meter bakom en och då blir det pinsamt och man hukar ned axlarna lite och rodnar. Men inombords ler man, för man kan ju fan inte låta bli, det känns dumt men WOOOOOAAAAAH det är ju vår!
Bara en sån grej att vakna till solljus i stället för ett kompakt mörker på morgonen. Bara en sån grej att vakna av att majsolens skira strålar sipprar in genom persiennerna och liksom säger hej, god morgon, välkommen till ännu en underbar dag, världen ligger framför dina tygskor! Bara en sån grej att höra ljudet av fåglar när man går ut ur dörren och hämtar DN.
VI KLARADE VINTERN!
