Karin skriver

Ord. Jag saknar ord. Jag saknar sommaren, jag saknar hösten och nu är det visst höst igen men det är inte samma höst. Bladen färgas gula men det är inte samma blad, bara samma färg. Jag ser människor men det är inte samma människor, bara samma ansikten. Jag saknar. Jag saknar dem som inte längre betyder ett skvatt för mig.

 

Jag stirrar ner i minessållet. Hoppar mellan olika scener, mellan olika tider, mellan olika personer. Det är som på film. Det är olika filmer i olika genrer och med olika skådespelare, alla spelar mig. Bättre eller sämre. Ingen är särskilt bra.

 

Det är samma grå tillvaro men nyansen är annorlunda. Alla toner klingar lite mer falskt och alla färger skär sig lite mer. Det blåser lite kallare och det regnar lite blötare. Dagarna flyter ihop, jag kan inte sova, jag sover när jag är vaken, jag är vaken när jag sover. Tillvaron är en enda lång tågresa och SJ drabbades av bokningsfel. Någon annan sitter på min plats. Jag får sitta i Bistron, malplacerad, smuttandes på en mugg med te. Blickar ut genom fönstret på världen som svischar förbi 180 kilometer i timmen.

 

Jag saknar känslan av att inte sakna något. Jag har alla sjukdomar i världen men jag kommer att dö av tristess. Tillvaron är en kaksmet och de tre huvudingredienserna är 1) pendeltåg 2) skolmat 3) skoskav 4) spotifyreklam. Ge mig socker!

 

Tillvaron är ett tuggummi som tappat smaken för länge sedan. Jag vill spotta ut det, men jag hittar ingen papperskorg. Får man spotta på marken?

Janne kommer att bomba någonting någongång.

Vi sitter på samma plats. Vi befinner oss på exakt samma breddgrader, samma antal meter från ekvatorn, men ändå har vi på något vis förflyttats. Till en annan dimension, kanske. Till ett parallellt universum.

Vi bränner oss lika mycket på de heta latteglasen med te men det svider inte lika mycket som förr. Vi upprepar samma ord och meningar men det känns inte längre som om det är situationen som har fångat oss i fällan; det är vi som försöker fånga situationen. Vi försöker greppa tillvaron.

Hon rör om med silen i den sedan länge avsvalnade drycken och nickar åt det jag säger. Och så kommer det, det där oförutsägbara, plötsliga skrattet som krossar all is. Hon förstår precis vad jag menar och jag förstår att hon förstår. Vi förstår varandra. Pusselbiten har fallit på plats, nyckeln klickar till i låset och dörren går upp.

Vi har upplevt flera år på bara några månader, hon och jag. Vi har låtit intensiva stormar passera. Skakande av köld har vi kupat våra stelfrusna händer runt de idiotiska glasen med te och bittert konstaterat att livets motstridigheter inte byter skepnad, bara namn. Först fryser man så innerligt att tänderna nästan förvandlas till istappar, och sedan bränner man sig i sin iver efter värme.

Eller? Höstvinden rufsar om i våra kortklippta kalufser och det är en kall vind nu. Man ryser till, men bara lite. Vi har lärt oss att klä på oss ordentligt. Vi är rustade väl. Vi är fortfarande som Bambi på hal is, men vi kan i alla fall hålla i varandra. Fler stormar kommer att passera, men det finns inga dåliga kläder, så länge det finns goda vänner.

Det finns människor som har som motto att leva varje dag som om den vore den sista, för en dag kommer den. Carpe diem, fånga dagen. Men måtton är som nyårslöften, enkla att formulera men svåra att leva efter.

 

Se dig omkring. Hur många av dina medresenärer på tunnelbanan har bestämt sig för att fånga just denna dag, tror du? Hur många av de trötta, heltidsarbetande småbarnsföräldrarna du trängs med i kassakön på Ica tänker Carpe Diem när de lastar upp mjölken på rullbandet? Knappt någon. Varför skulle de?

 

Uttrycket Carpe Diem är en försköning, en förnekelse och en förolämpning av livet. Varje dag är nämligen inte värd att gripas. Att vara fullkomligt närvarande under varje upplevd sekund är inte synonymt med att njuta av livet. När klockan ringer 06:00, när mörkret trycker lika mycket utanför fönstret som över bröstet vill jag inte leva i nuet. Blotta tanken är nedslående. Jag vill inte fånga de sega minutrarna då jag väntar på pendeltåget. Jag tänker hellre på något annat.

 

För det är förmågan att drömma sig bort, att fantisera, att förflytta sig från Sundbyberg i november till Paris i april som gör att vi står ut. Det är insikten om att det trots allt blir fredag som hindrar oss från att dra täcket över huvudet. Övertygelsen att våren faktiskt kommer tids nog och att solsken väntar efter regn får oss att sucka när tåget inte kommer, istället för att hoppa. Det är de goda minnena och förhoppningarna på framtiden som är värda att greppa. De skall vi spara och plocka fram när höstvinden viner som snålast och när veckarklockan ringer som ilsknast.

 

Att ha som motto att varje surmulen sekund skulle vara värd att ta fasta på är att påstå att det inte kommer bättre dagar. Och det är en ganska deprimerande tanke.