SB@44
Vi sitter på samma plats. Vi befinner oss på exakt samma breddgrader, samma antal meter från ekvatorn, men ändå har vi på något vis förflyttats. Till en annan dimension, kanske. Till ett parallellt universum.
Vi bränner oss lika mycket på de heta latteglasen med te men det svider inte lika mycket som förr. Vi upprepar samma ord och meningar men det känns inte längre som om det är situationen som har fångat oss i fällan; det är vi som försöker fånga situationen. Vi försöker greppa tillvaron.
Hon rör om med silen i den sedan länge avsvalnade drycken och nickar åt det jag säger. Och så kommer det, det där oförutsägbara, plötsliga skrattet som krossar all is. Hon förstår precis vad jag menar och jag förstår att hon förstår. Vi förstår varandra. Pusselbiten har fallit på plats, nyckeln klickar till i låset och dörren går upp.
Vi har upplevt flera år på bara några månader, hon och jag. Vi har låtit intensiva stormar passera. Skakande av köld har vi kupat våra stelfrusna händer runt de idiotiska glasen med te och bittert konstaterat att livets motstridigheter inte byter skepnad, bara namn. Först fryser man så innerligt att tänderna nästan förvandlas till istappar, och sedan bränner man sig i sin iver efter värme.
Eller? Höstvinden rufsar om i våra kortklippta kalufser och det är en kall vind nu. Man ryser till, men bara lite. Vi har lärt oss att klä på oss ordentligt. Vi är rustade väl. Vi är fortfarande som Bambi på hal is, men vi kan i alla fall hålla i varandra. Fler stormar kommer att passera, men det finns inga dåliga kläder, så länge det finns goda vänner.
Vi bränner oss lika mycket på de heta latteglasen med te men det svider inte lika mycket som förr. Vi upprepar samma ord och meningar men det känns inte längre som om det är situationen som har fångat oss i fällan; det är vi som försöker fånga situationen. Vi försöker greppa tillvaron.
Hon rör om med silen i den sedan länge avsvalnade drycken och nickar åt det jag säger. Och så kommer det, det där oförutsägbara, plötsliga skrattet som krossar all is. Hon förstår precis vad jag menar och jag förstår att hon förstår. Vi förstår varandra. Pusselbiten har fallit på plats, nyckeln klickar till i låset och dörren går upp.
Vi har upplevt flera år på bara några månader, hon och jag. Vi har låtit intensiva stormar passera. Skakande av köld har vi kupat våra stelfrusna händer runt de idiotiska glasen med te och bittert konstaterat att livets motstridigheter inte byter skepnad, bara namn. Först fryser man så innerligt att tänderna nästan förvandlas till istappar, och sedan bränner man sig i sin iver efter värme.
Eller? Höstvinden rufsar om i våra kortklippta kalufser och det är en kall vind nu. Man ryser till, men bara lite. Vi har lärt oss att klä på oss ordentligt. Vi är rustade väl. Vi är fortfarande som Bambi på hal is, men vi kan i alla fall hålla i varandra. Fler stormar kommer att passera, men det finns inga dåliga kläder, så länge det finns goda vänner.
Kommentarer
Postat av: agnes
karin älskar din blogg, det här var väldigt fint!
Postat av: simone
jag gråter.
Trackback
