Karin skriver

Mars. Som vanligt. Det är mars idag, det är jävligt mycket mars. Det är alltid mars. Eller november. Same shit. Det snöar, nej, det regnar, nej, det snöar. Det är vått och kallt och klibbigt, man fryser om fingrarna och svettas under armarna. Folk i avlägsna länder dör av att jorden skakar, folk i Sverige dör av nedfallande istappar, men det är sånt som händer och inget som direkt skakar världen. Snön rasar och raserar hus, stödet för Moderaterna rasar, handskakningsdebatten rasar. Tunnelbanan rasar inte, inte Lars Ohly heller, han är bara lite småbutter som vanligt. Den vita rasen tävlar om vem som kan åka skidor snabbast och det går i en rasande fart, trots att de har hela förmiddagen i SVT1 och eftermiddagen i SVT2 och kvällen i SVT24 och natten i Kunskapskanalen på sig.

Åren, de rasar förbi, men dagarna, de går långsamt. I en rasande fart. Min hjärna är lika tung som snön som faller från taken. Jag rusar till skolan, jag rusar till fika med vänner och till svettiga gympass och sen rusar jag hem igen. Det har kommit snö innanför jackan och tröjan och skinnet och jag ryser. Ett meddelande till SL:s resenärer: ersättningsbussen som skulle ersätta tunnelbanan har blivit ersatt av en ersättningshundspann som i sin tur har blivit ersatt av ersättningssparkstöttingar som finns att hämta i SL’s lager i Flemingsberg.

Jag vill ersätta mitt liv.

Som vanligt är ingenting sig likt. Förutom den återkommande, tomma känslan som alltid infinner sig när skivan är slut och spolas tillbaka. Förtio minuters verklighetsflykt kan få en att tro att en flykt skulle vara något som inte tar slut. Du gömmer dig, du lägger benen på ryggen och kutar som en skållad råtta, du blundar och stoppa fingrarna i öronen och skriker AAAAAAAAAH för att inte höra men förr eller senare springer verkligheten ikapp. När det sista ackordet har klingat ut följer ett obehagligt, skrapande ljud då CD-spelaren spolar tillbaka skivan till spår ett. Det ljudet jagar mig i sömnen.

För en gångs skull är allt som vanligt. Vad man en gör kommer inställda tåg, Lars Ohly, återspolande skivor och snö innanför tröjan att utgöra ungefär 73 procent av livet.