Karin skriver

Min lättfil är så tunn att jag kan sörpla upp den med ett sugrör. Det är torsdag i dag, informeras jag av DN. Det är torsdag och Urdurk och Brethald har namnsdag. Det finns 13 224 personer som heter Mohammed i Sverige. Ingen av dem har namnsdag.

Jag borstar tänderna. Tandkrämen rinner längs mungipan. Ner på skjortkragen via hakan och halsen. Colgegate Total Extra Super-wite Pro 2000 har bidragit med en diskret prick till dagens outfit.

En morgontimme rinner oftast fort. Så även denna torsdag. Jag jäktar förbi biblioteket och Posten. På en bänk utanför Ica sitter en gubbe iklädd en trasig grå eller möjligtvis före detta grön träningsoverall. Han ser sunkig ut, med grått ovårdat skägg och stirrig blick. Vid hans fötter ligger en hög kartonger och skräpar lite planlöst. Jag... skänker... plattlådor, sluddrar han. Ögonen for runt i sina ingröpta hålor. Jag är inte säker på vad en plattlåda är för något, men jag är ganska säker på att jag inte behöver en, så jag ler hastigt och skyndar vidare.

Förbi järnhandeln och Pressbyrån. Du får en fet korv plus valfri dryck för trettinio kronor plus pant. Det är dyrt. Det är oftast dyrt på Pressbyrån. Jag brukar köpa äckliga tuggummin så att ingen vill smaka.

Läser löpen. En chef har blivit anhållen för brott mot jantelagen och sitter nu häktad. Susanne, 42, har gått ned i vikt.

Grön gubbe. Dididididididididi. Didi-ditt. Didi-ditt. Didi-ditt. Får småspringa sista stegen.

Vid rulltrappan står en man som delar ut Metro. Han ser frusen ut, men han ler ändå. Han ler mot mig. Han ler, för han vill att jag ska ta tidningen. God morgon, säger han och tittar mig i ögonen. Jag känner ett starkt obehag. Jag tar tidningen. Jag tar tidningen, fast jag vet att det bara är skitnyheter i Metro. Jag tar tidningen och blir arg på mig själv. Jag tar tidningen, men jag ler inte.

Klackar. De låter. Klick. Klack. Klick. Klack. Om de har bråttom låter de klick-klack-klick-klack. På stationen kryllar det av klackar, och de har bråttom. De bildar en symfoni som ackompanjerar torsdagsmorgonens lämmeltåg. Upp för rulltrappan, genom spärrarna, in i tåget.

Pressa. Fler ska in. Det är trångt. Och svettigt. Som en skock boskap pressas vi in i de ilsket upplysta vagnarna. Golvet är grått så att man inte ska se den ingrodda smutsen. Vi är som ett gäng nötkreatur på väg till slakt, vajandes i takt med tågets krängningar, tätt intill varandra. Vi är en yrvaken skara som inte riktigt vet vart vi är på väg, eller varför. Detta konstaterar jag helt utan bitterhet. Jag gör bara en saklig analys.

Bromsarna gnisslar. Fler ska in. Pressa! Jag håller upp min Metro som skydd.

I dag, denna torsdagsmorgon, en helt vanlig morgon i en helt vanlig årstid, oktober eller mars, i en helt vanlig tågvagn med helt vanliga människor, med helt vanliga jobb, ekonom eller sjuksköterska, tänker jag att det är det här. Det är det här som är livet. Vi kommer liksom inte längre. Det kommer inget mer.

SMHI lovar halvklart till mulet och mestadels uppehåll. Men de håller sällan sina löften. Det ser ut att bli en rätt fin dag i dag dock. Grattis Urdurk och Brethald, ni får en fin dag att fira er namnsdag på. Det regnade på min.